Att tro och tvivla följer oss genom hela livet. Vi kan ha en tro som är en livsåskådning som ger just tro och hopp, men där det samtidigt finns tvivel. Vi kan tro på och om oss själva och andra. Ibland för mycket och ibland för lite. Det finns något sunt i att låta tro och tvivel gå hand i hand.
När man själv känner sig säker i en situation och på sig själv har vi ofta en skön känsla av trygghet och lugn. Det är absolut inget fel i det, om bara inte den skapar ett falskt lugn och en alltför självklar uppfattning. Där hamnar jag ibland. Jag utgår så starkt från mig själv och det jag är övertygad om att jag inte har utrymme för någon annans tvivel eller ibland kanske inte vågar pröva tanken hos mig själv. Tanken är ju inte att vi ska överge trygghet och tron på oss själva för att ersätta det med tvivel och osäkerhet. Men ibland kan det vara värdefullt att våga spegla sig själv och sin verklighet med någon som inte har samma. Det är heller inte farligt att tillåta sig tvivla ibland för att hitta en ännu starkare tro och övertygelse som ger en stabil trygghet.
Om vår målsättning och riktning i livet är tydlig och symboliskt har en upplyst fyr som vi kan fästa blicken och rikta kraften och viljan mot så kan vi känna oss trygga. Det finns otaliga berättelser om sjöfarare som upplevt stormar, dimma, varit ur kurs m m som blivit räddade av en fyr som dels varnat om faror man kan undvika men kanske främst gett en signal och trygghet i vart man ska ställa kursen för att hamna rätt. Om tron om och för vårt liv och det vi har som arbetsuppgift fungerar som en fyr som alltid står stabil, ger ljus som ger oss riktning och varnar för faror så är det mer en självklarhet att vi ibland tvivlar både på sammanhang, oss själva och framtiden. Det är mänskligt och naturligt, inget som borde skrämma oss.
Det finns ganska många som har dom självklara och enkla svaren som är smidigt att ta till sig när dom funkar och passar in i våra liv och personligheter. Men när dom inte funkar på oss själva och vår situation skapar dom oro och en känsla av att inte vara ”rätt” eller räcka till. Att behöva vara något eller någon annan för att duga och komma dit man vill, eller tror sig vilja, med sitt liv. Det blir ett osunt tvivel. Kryper den känslan på oss behöver vi själva fokusera på vad vi lägger vår tro på oss själva och framtiden och klarar vi inte det på egen hand är ett absolut råd att ta hjälp av någon som tillsammans med oss vågar prata om både tro och tvivel. Att tro är att ha en övertygelse, inte att veta och förstå allt. Men att ha tro hjälper oss när tvivlen kommer och skapar också en ödmjukhet som är en hjälp när och om vi vågar möta tvivel för att utvecklas och stärka vår tro inför det som ligger framför.
Själv har jag både tro och tvivel i mitt liv och ledarskap. Genom livet har jag haft förmånen att få träffa och jobba med många människor som stärkt min tro och hjälpt mig i mina tvivel. Det har skapat en trygghet och balans. Dom har varit som mina fyrar där mitt sikte har kunnat vara på det jag strävar mot och som är min tro för mitt liv och ledarskap, trots att det stormar runtomkring. Enkelt? Nej, ofta jobbigt och väldigt utmanande. Har det varit en spikrak väg? Nej, ett antal felnavigationer och en och annan kantring. Livet; vi lär oss under resan.
Vi behöver mer tro och vi behöver skaka av oss rädslan för våra tvivel! Det är inte minst viktigt i utmanande tider och passager i livet, då vi har lättare för att tvivla än ta ett stadigt grepp om tron på oss själva och den riktning som vår fyr visar oss.
Var har du din tro på dig själv, framtiden, ditt ledarskap och det grundläggande viktiga i livet?
Vem, vilka, vad är din fyr?