Det finns en gammal Japansk metod för att laga keramikskärvor från ett skadat kärl med lim och guld; Kintsugi. Meningen är att framhäva sprickorna istället för att dölja dom. Då blir sprickorna något vackert – något som är värt att visa.
Är det så du och jag känner när det kommer till det som kan ha ”gått sönder”, våra brister, misslyckanden och kamper i livet? Jag vet inte hur du känner och tänker, men jag säger i alla fall inte ett självklart ja. Det finns saker som vi kanske vare sig vill eller ska visa upp hursomhelst för det tillhör vårt innersta. Samtidigt har jag insett att just sprickorna och sårbarheten är och kan bli något som skapar styrka och visar på erfarenheter som stärker och kan få vara till hjälp för mig själv och andra. Alla erfarenheter i livet lär oss något, också dom som gör ont. Att se sprickorna som värdefulla livserfarenheter gör att vi växer och kan använda dom som hjälp och styrka för oss själva och också för någon annan.
En annan effekt av våra sprickor, är att dom gör oss ödmjuka. Till livet, oss själva, vår omgivning och vår framtid. Vi kan inte ta något för givet, och de sprickor vi har fått fram till och med idag formar vår framtid på många sätt. Det behöver inte definiera vilka vi är eller styra hur vår framtid ska bli, men på ett eller annat sätt bär vi med oss dom. Varför inte se sprickorna som en värdefull skatt? Erfarenheter som stärker och hjälper oss framåt.
Självklart finns det många av oss som har erfarenheter som vi helst vill varit utan. Saker vi sagt och gjort. Perioder då vi inte räckt till på det sätt vi önskat eller haft förmåga att vara på det sätt vi borde mot oss själva och andra. Beslut vi tagit och situationer där vi blivit sårade, kränkta och missförstådda. Saker som skapat känslomässiga blåmärken och sår.
Men vi har också gjort och upplevt mycket gott, gjort vårt bästa och fått betyda något för andra på det ena eller andra sättet. I grunden tror jag gott om oss människor, men ibland är det svårt när man ser hur omvärlden utvecklas på många områden. Jag tänker att om sprickorna varit mer sedda som ”guldfyllda” kanske många som känner sig trasiga, otillräckliga, missförstådda, sårade, uppgivna etc både haft kraft och fått stöttning att lyfta sig över sin situation och skapa sig bättre förutsättningar för den vidare resan i livet. En ödmjukhet till det som varit och det som ligger framför. Vi vet inte vad vi möter i livet och exakt hur det kommer påverka oss. Kanske hade det kunnat vara både du och jag som haft saker som gjort att vi varit på en annan plats än där vi befinner oss just nu…….
Tänk om vi alla kunde se våra sprickor som något värdefullt som fylls med guld och inte något som gör oss svagare eller ska gömmas undan. Att luras av perfekta fasader ger ingen rättvis bild. Vi lever alla ett liv med sprickor. I vissa fall stora och i andra fall små. Men det är just att leva och inse att jag som människa lever med sprickor och tyvärr ibland kan vara orsak till sprickor hos någon annan, som gör oss mänskliga. Utan en perfekt fasad, ett verkligt liv! När sprickan uppstår kan det kännas som att man går sönder, men när vi får tid att reparera och se det som ändå har ett värde för resten av livet så blir dom värdefulla erfarenheter fyllda med guld.
Till dig som är ledare i något sammanhang, oavsett arbetsliv eller på annat sätt, vill jag säga att ett ledarskap med sprickor i guld är ett äkta ledarskap! Att leda andra handlar inte om att visa upp eller kämpa för en perfekt fasad. Det handlar om att vara genuin i sitt sätt att möta sig själv och andra och att våga visa den man är. Det är inte alltid lätt, men för att nå andra på djupet och skapa ett hållbart ledarskap är just de guldfyllda sprickorna ett av de värdefullaste verktygen för dig själv som ledare och för de som har dig som ledare.
Var finns dina sprickor och har dom blivit fyllda med guld?